Matilda och Olof Furberg

Matilda Furberg föddes samma år som Sundsvallstrejken bröt ut och samma år som Strindberg gav ut Röda rummet.

Men om detta visste hon ingenting. För vad vet ett spädbarn om världen innan det ens hunnit uppfatta att den finns.

Något visste det lilla flickebarnet. De bröst som hon nyss lärt känna var inte längre där.

Af skeende häst ska …(oläsligt) slungad mot trädstam som träffade mot livet hvaraf döden följde på tredje dagen.

Så skrev prästen i sin död och begravningsbok. Matilda Furberg var knappt tre månader gammal när hennes mamma avled den 29 december 1879 i sviterna av en slädolycka. Med ”lifvet” menas nog midjan eller mitt på kroppen. Avled gissningsvis av inre skador.

Lite mer information om händelsen får vi när Skellefteå Nya Tidning den 7 januari 1880 rapporterar om olyckan.

När Matilda föds den 4 oktober 1879 är hennes föräldrar nybyggare i byn Fallet på mark som ingår i Grundfors skifteslag. Fallet ligger strax väster om Finnforsfallet, Boliden. Pappa Jonas Furberg, som kom från Medle, gifte sig sju år tidigare med med Eva Matilda Lundgren från S. Grundfors.

Vi vet inte hur Jonas klarade av situationen. Men en husförhörslängd avslöjar att det fanns en piga på gården, Katarina Teresia Nyman från Burträsk. Gissningsvis  tar hon hand om Matilda och hennes tre syskon.

I början av 1882 gifter Jonas sig med Klara Euforsyna Johansdotter från Norsjö. Paret flyttar till Burträsk och är bönder i både Åbyn och Lappvattnet.

1892 har Matilda Furberg fått fem halvsyskon. Troligen har något av hennes äldsta helsyskon lämnat boet men det var förmodligen trångt i stugan ändå. Året efter, när Matilda är 13 år, flyttar hon till  sin farbror Johan Furberg, Medle 9. Hon är nu så pass gammal att hon kan börja arbeta och bidra till sin egen försörjning.

Vid folkräkningen år 1900 är hon 21 år gammal och ingår i Johan Furbergs hushåll. 

Matildas far, Jonas Furberg, lämnar Lappvattnet 1894 och blir arrendator i Tjärnliden, Burträsk. 1904 står han som arrendator i Lund.1908 återvänder han till Medle. Han skrivs som järnvägsarbetare vid folkräkningen 1910. I hushållet finns då frun Klara Efrosyna samt sonen Andreas (24 år) och dottern Frida Karolina (18 år). Jonas avlider 1923 och Klara bor sedan hos sonen Andreas.

Olof, ja även han heter Furberg, son till Jonas Andersson Furberg, bonde på Medle 11, och på håll släkt med Matilda ( se Sam Engmans släktträd) är dräng hos Jonas Andersson, Tjärn 3, 1896-97, mönstrar 1898 och gör sedan värnplikten – för att sedan återvända till Medle.

Som det berättats bodde Matilda tillsammans med sin faster Marta på övervåningen hos en av sina farbröder, Johan (troligen) eller Anders Furberg.

Dessa bröder bestämmer sig för att bygga ett liten stuga åt sin ogifta syster, som kallades Lill-Marta, i närheten av sina egna gårdar. När huset byggdes är inte klarlagt, men den ligger bakom bebyggelsen vid byvägen och saknar egen utfart. Man fick gå över Att Oskars gård, kallas ”Ant-Oskar”, son till Anders Furberg, för att komma till huset.

Vid folkräkningen 1900 ingår Lill-Marta i brodern Anders Furbergs hushåll medan Matilda finns i Johan Furbergs hushåll. Vid folkräkningen 1910 räknas Lill-Marta forfarande in i Anders Furbergs hushåll medan Matilda gift sig med en man från byn, Olof Furberg, och står tillsammans med honom som ett eget hushåll.

Man kan utgå ifrån att Lill-Marta och Matilda hon stod varandra nära. När hon dog den 4 mars 1913 ärver nämligen Matilda och Olof huset. Gåvan var muntlig och lär ha prövats rättsligt.

Som det berättas i släkten bodde Lill-Marta och Matilda i stugan och att Olof flyttade in i samband med giftermålet 1910. Kanske bodde faster Lill-Marta i kammarn och de unga tu i köket, vem vet?

Fram till detta år är Olof skriven tillsammans med sina föräldrar på Medle 11. Efter giftermålet noteras de som en egen familj på Medle 11. Exakt var de bodde går inte att utläsa av församlingsboken.

På Medle 11, men i en annan familj i grannskapet, inträffade en tragedi, Medlemordet.  Den 29 januari 1911 mördades hemmansägaren Erik Brännström och hans fru Teolinda pekades ut som gärningsman och dömdes som skyldig, men friades senare.

Samma vinter, en dryg månad senare föds Matilda och Olofs första barn, dottern Karin. Dottern Linnea föds 1913, året därpå, föds dottern Signe, mamma till Karina. Två döttrar till föds, Ebba 1916 och Märta 1918 innan sonen Knut föds 1921. Matilda är då 41 år gammal.

I församlingsboken 1912-26 finns hela familjen noterad, men utan fastighetsbeteckning. Men allt talar för att familjen bodde i Marta Furbergs stuga från 1913, och som sagt troligen från 1910.

Olof kallas för ”Tilda-Ola”  eller ”Arbetar-Ola” för att inte blandas ihop med grannen Olof Furberg, som kallades ”OK”, Olof Konrad, Johan Furbergs son – och kusin till Matilda.

Signes dotter Anita, född 1940, var som barn ofta och hälsade på hos sin mormor och morfar i den lilla stugan. Samma sak gäller Knuts son Leif, född 1944. De har båda klara minnesbilder av hur den såg ut.

Stugan bestod av farstu, kök och kammare, en så kallad enkelstuga. I farstun fanns ett litet skafferi som sonen Knut hade byggt. I kammaren bodde moster Karin till dess att hon gifte sig (1946 eller 1947). 

– När man kom in i farstun var det en brant trapp upp till vinden till vänster och under den ett öppet utrymme. När man kom in i köket var dörren till kammaren omedelbart till vänster och spisen längst in i hörnet. Köket hade tre fönster, berättar Leif.

Rakt fram stod ett stort slagbord, med en lång låda där besticken låg, och bakom bordet en kökssoffa. Till vänster stod en uppbäddad gustaviansk säng där Matilda låg  på dagarna och där även Olof sov. Ovanför sängen hängde köksklocka (som Anita nu har) och där hängde även ett litet skåp som Knut tillverkat. Till höger om slagbordet stod en gungstol och en chiffonjé. I ett av fönstren stod en radio.

– Det var roligt att leka under slagbordet. När skivorna var nerfällda var det som en koja, minns Anna-Märta, född 1939, dotter till Ebba, den som idag äger slagbordet.

Huset saknade vatten, det fick man hämta i en brunn hos grannen OK Furberg. För att komma dit måste man passera ett vändkors – som hindrade djur att passera. Hinken med dricksvatten och den obligatoriska skopan, stod i köket, mellan fastudörrn och dörren in till kammarn.

– På ena kortsidan av huset fanns en liten källare, berättar Anna-Märta. Där förvarades inlagda gurkor. Det luktade gurka i hela källaren.

Diskvatten och annat blött avfall och hälldes ut i  slaskbrunnen (en grund grop i utkanten av tomten).

– Där fanns det råttor, minns Leif.

– Jag fick sova i kökssoffan ibland. Då hade de ställt fram en stol vid soffan och på den stod ett glas vatten och två bröstkarameller, kungen av Danmark.

Anita minns att mormor hade en stamfuchsia. Den stod i köket, men flyttades ut i kammaren på vintern.

Ute på gården fanns ett uthus, med en vedbod och ett utedass. 

-Det var noga med ordningen i vedboden, berättar Anita. När man skulle hämta ved var det viktigt att ta ved från rätt ställe.

Leif har ett annat ”vedminne”. Hans föräldrar bodde strax intill och hälsade ofta på. Leif var mörkrädd och fick  vid ett tillfälle ett vedträ med en lite kvist när de skulle gå hem

– Morfar sa att om bualappen kom så skulle jag hacka honom i huvudet med vedträet. Sedan sparade han lämpliga vedpinnar med en kvist på som jag fick.

En sak som barnen snabbt fick lära sig sig var att inte hoppa eller ens trampa i Olofs noggrant uppskottade snödrivor. De skars till med spade med kirurgisk precision och putsade med sopkvast.

Goda ordning gällde även på utedasset. Kliniskt rent och ingen skitlukt. En burk med kalk som det gällde att ”pudra” med för att undvika att det började lukta.

– Som liten tycket jag det dasset var högt och att jag fick klättra upp. Sedan gällde det att inte ramla ner i hålet, minns Leif.

Runt tomten hade Olof satt upp ett staket . Här fanns  björkar som Olof planterat, en syrenberså och ett jordgubbsland. Anita minns att mormor odlade reseda, en gammaldags växt som luktar gott.

– Morfar var ordningsam, lite av en pedant. Vi barn fick inte plocka jordgubbar. Det skulle han göra berättar Anita.

Anna-Märta, minns hur hon Olof höjde rösten när han upptäckte att lilla Ann-Märta hittat till jordgubbarna som förvarades i skafferiet. 

-”Jer du jer nu igen” sa han. Han kunde vara barsk, men jag tror att ingen av oss barnbarn var rädd för honom.

– Mormor hade reumatism. Morfar var jättesnäll och hjälpte mormor. Bland annat hade han spikat fast trasmattorna på golvet för att hon inte skulle snubbla och falla.

– Därför gjorde han lite mer av hemarbete äv vad annars var vanligt. Det var till exempel alltid han som plockade undan sedan vi ätit. Det var också han som gick och handlade, minns Anita

Hon beskriver sin morföräldrar som mysiga. Matilda låg ofta på sängen på dagarna och som barn fick Anita ligga  intill henne och Matilda höll om sitt barnbarn och berättade och småpratade.

”Kom ska vi klippa”, sa hon ibland när jag hälsade på, berättar Leif. Hon hade en liten sax och klippte figurer av ett papper som hon vikt ihop. När man vecklade ut det var det figurer på papperet.

Även Olof kunde komma nära sina barnbarn.

– En gång kom han till oss i Gråberg då han skulle hjälpa pappa med något. Då minns jag att jag  satt i hans knä och att han sjöng för mig, berättar Ann-Märta. Det var ingen barnvisa direkt men det var ju inte Medlevisan heller (om mordet i Medle)

Morfar sjöng på bondska och texten löd ungefär så här: ”Gammlappen drog storsäcken och barna som skråle dem stoppa ha däri”

Sara Lidman citerar visan i boken Regnspiran (1958):

Gammellappen han drag´storsäcken omikring,

och alla barn som grina dem stoppar han ditin.

Han drager dem till kåtan en tämmelig rad

där sitt en gammal lappkäling å piskar opp dem bra. ”

 Morfar Olof drog in pengar till familjen genom olika anställningar. Han dikade, högg timmer och arbetade vid järnvägen när Bolidenbanan byggdes på 1930-talet, och var byggnadsarbetare.

– Han var även snickare och jag minns hur han höll på och hyvlade  på en flaggstång till skolan i Medle, berättar Anita.

Det sägs att Matilda var sömmerska under en period i livet.  Även dottern Karin var sömmerska och sydde bland annat klänningar åt kvinnor i byn. Exempelvis sydde Karin en lång klänning åt Karina till studenten 1966.

– Och så koppade mormor folk. Men det gillade inte Karin, så hon tog koppyxan och grävde ner den i skogen. 

Händelsen är en bra illustration av konflikten mellan folklig läkekost och ett mer naturvetenskapligt sätt att se på medicinsk behandling.

Anita berättar om en olycka som inträffade i huset. Olof skulle bära upp ett tungt föremål (mjölsäck?) till den lilla vinden som fanns i huset. Matilda stod nedanför och när Olof tappade taget  fick hon tyngden över sig.

Hon skadade sig och efter det slutade en av hennes njurar att fungera.

– Där uppe fanns även en dubbelsäng. När det blev tillräckligt varmt  på våren sov några av barnen där uppe.

På vinden byggde även gråsparvar sina bon.

Anna-Märta berättar:

– Jag och Margareta, Linneas dotter, var där uppe och lekte en gång. Då hittade vi Karins mattrasor. Vi fick för oss att kasta ut bollarna genom ett fönster som fanns där,

– Jäsingen va vi fick skäll. Så fick man inte göra!

1953 eller 1954 flyttade Matilda och Olof till sonen Knuts nybyggda hus i Medle, till ett rum och kök en trappa upp. Leif hade nu sina farföräldrar en trappa upp. Makarna var nu i 75-årsåldern och hade sålt den omoderna stugan till James Furberg.

– De flyttade  för att få de lite bekvämare. För värmens skull och för att få toalett inne, berättar Anita.

Ju äldre Matilda blev desto mer begränsad blev hon på grund av reumatismen. Leif har inget minne av att han sett Matilda vara uppe och gå. Hon var sängliggande eller satt vid köksbordet.

– Pappa ville bär ner henne för att hon skulle få lite omväxling och komma sig ut på gården, men det ville hon inte, berättar Leif. Hon var kvar där uppe resten av sitt liv.

Hon kunde virka med sina förvärkta och krokiga fingrar genom att linda gummiband runt virknålarna. Att hålla i en cigarett fungerade fint. Hon rökte Turk, smala cigaretter som inte längre finns.

– Hon köpte storförpackningar av Turk. En kartong innehöll många platta cigarettaskar. Mina föräldrar rökte men farmors långa smala cigaretter luktade mycket godare, säger Leif.

– Jag tycket om att gå upp och prata med farmor. Det var så enkelt på något sätt. Hon frågade hur jag haft det i skolan, hon berättade om olika saker, ibland om det som var lite spännande, som  om vittra  och sånt som var lite skrämmande. Vi klippte figurer och läste ur veckotidningar.

Han har inget minne av att hon klagade över sin situation utan att hon var gladlynt och fann sig i sin situation.

– Den gånger jag såg att hon hade ont var när farfar hjälpte henne att sitta upp så hon kunde få röra på benen litegrann.

– Mormor låg i en säng i köket. Varje kväll läste morfar något för henne ur en stor (”som A 4”) svart bok, som hade stora bokstäver. Det var religiöst innehåll i den, berättar Anita.

– Det var morfar som kammade och flätade hennes långa tjocka hår. Och ibland fick vi barn vara med och fläta hennes hår.

– När han fyllde år fick han en käpp med silverkrycka av barnen. Men den ville han inte använda, berättar Anita.

Leif minns sin farfar som arbetsam och ordningssam. Hans mustasch var oklanderlig ren och vit  oavsett prilla eller kaffedrickning på fat. 

Det var också farfar som stod för hushållsarbetet, inklusive matlagningen. Den saken föll på hans lott sedan dottern Karin flyttat hemifrån och gift sig. 

– Varje kväll kokade han fyra portioner kornmjölsgröt. Den åts varm på kvällen, med mjölk. De andra två portionerna lades upp på en tallrik att kallna och åts nästa morgon med varm mjölk och sirap.

Vintern 1958 blev Matilda allvarligt sjuk och läkare tillkallades. Han konstaterade att hon drabbats av en hjärnblödning och att inget botemedel fanns. Hon vårdas hemma en tid och dog den 24 februari 1958. Hon blev 78 år.

– På den tiden blev barn undanhållna sånt där och mina föräldrar ville inte att jag skulle gå upp till farmor när hon blev sjuk. För morfar blev farmors död början till slutet. Han tog det hårt.

Olof insjuknade i en lungsjukdom och vårdades en tid på sanatoriet i Hällnäs där han avled den 12 september 1960, drygt ett och ett halvt år efter sin fru. Han blev 83 år. 

Denna tidsresa slutar alltså 1960. Den värld som våra huvudpersoner lämnat såg helt annorlunda ut än när deras livsresa började. 

1960 blev en lång rad kolonier i Afrika självständiga. ATP-systemet trädde i kraft, Arlanda flygplats invigdes, Adventskalendern och Kalle Ankas jul började sändas i tv, omsättningsskatt infördes, det som senare blev moms. Sverige fick sina första kvinnliga präster och John F Kennedy valdes till president i USA.

Källor: Husförhörslängder med mera ur Skellefteå landsförsamlings arkiv samt intervjuer med Anna-Märta Persson, Anita Engman och Leif Furberg.

Synpunkter och korrektur: Karina Alariksdotter

Sam Engmans noteringar  om Matild Furberg (2010)

Släktträd som Sam Engman tagit fram (okänt årtal)

Fler bilder från familjen Furberg (påbörjad)

Jag som gjort sammanställningen är sambo med Signe Bergqvist dotter Karina Alariksdotter. Syftet har varit att dokumentera Matilda och Olof:s liv främst utifrån den minnen som ännu lever kvar i familjen. Har du som läser detta egna minnen som kan komplettera den bild som ges i texten ovan, eller har bilder, får du gärna kontakta mig på par@alariksdotter.se

Bureå, 20 november 2020                               Pär Lindström

Till sist en bild på Matilda och Olof Furberg tillsammans med sina vuxna barn. Bilden är tagen den 21 augusti 1951. En fotograf kom till stugan och hände upp lakan på väggen för att få en vit bakgrund.

Vid samma tillfälle togs även en bild på Olof och Matilda. Den finns längre upp på denna sida.